svart kärlek del tre
Klockan är fyra och jag är inte alls trött.. =( madde sover.. jag har kollat på film men ja kan inte sovA! aja så passade på att skriva del tre i svart kärlek såå here is it!
nu blire film för mej =) puss o kram <3
-" Ja tyvär, jag är ledsen" säger doktorn med en djup suck.
-"Vad kan vi göra? vad för läkemedel finns det mot AIDS? "säger mamma.
- "Tyvär ingenting" säger doktorn.
-" Jaha? så jag ska bara se mitt barn dö? varför inte poppa lite popcorn till också?" säger mamma och ställer sig upp. Hon tar tag i min hand och börjar gå ut ur doktorns kontor. Doktor Julius ropar efter oss, men mamma svarar inte. Vi sätter oss i bilen och mamma börjar åka.
-"Mamma vart ska du?"
Mamma svarar mig inte utan kör bara. Jag kan se hur en tår rinner ner för hennes kind men hon torkar snabbt bort den. Jag lutar mig bakåt och sluter ögonen. Jag tänker på mig, på AIDS jag tänker på att jag kommer dö. Jag kommer snart bara försvinna. Vad kommer hända? Kommer allting bara bli svart? Eller kanske vitt? Kommer jag se pappa? Jag vaknar till av att mamma bromsar hårt.
-"Kom älskling, vi går in" Säger hon och går av bilen.
Jag tittar ut ur fönstret och ser att vi är hemma. Jag går av bilen och går in. Mamma sätter sig vid köksbordet och tar telefonen och börjar ringa några samtal. Jag bara står där vi dörröppningen och undrar vad jag ska göra.
-"Älskling du kan väl ringa hit Elias eller någon annan kanske?"
Just det, Elias jag hade nästan glömt bort honom helt..
-"Visst" säger jag och går upp till mitt rum. När jag kommer upp sätter jag mig på sängen. Plötsligt ringer min mobil. Jag reser mig snabbt upp och tar den från skrivbordet.
-"Hallå"
-"Jasmin, vart har du varit? Varför svarar du inte? Jag har ringt dig tusen gånger!"
-"Elias.."
-"Ja..Jasmin?"
-"Elias jag har AIDS." Jag känner hur min tårar rinner ner för kinden. Elias börjar fråga massor i telefonen men jag har inte orken att svara. Allt detta är hans fel. Jag lägger på samtidigt kommer mamma in. Hon kramar om mig och säger : "Jag måste till polisstationen, klarar du dig en själv en stund?
"Ja" svarar jag. Mamma ler mot mig och går ut ur mitt rum. Jag hör hur hon smäller igen ytterdörren. Jag lutar mig mot väggen och faller sakta ner mot marken. Jag vet inte hur jag borde känna just nu. Borde jag vara rädd? Borde jag vara nervös? Vad kommer hända? Eller jag kommer ju dö snart.. Det vet jag.. Det är det enda jag vet om AIDS. Jag är helt inne i mina tankar som det plötsligt knackar på dörren. Jag springer ner och öppnar. Där står Elias. Han ler mot mig. Jag känner att jag ser sliten ut. Att jag ser förstörd ut. Men jag har rätt att göra det.
-"Jag såg din mamma åka iväg med fullfart.."
Jag svarar inte. Vad kan man svara på det?
-"Får jag komma in?"
Fast än jag inte vill det, och fast en jag inte vill se honom överhuvudtaget, så känns det som om han är min medecin just nu. Jag känner att jag behöver honom. Jag flyttar några steg åt sidan så att han kan komma in. Han kommer in och tar av sig sin jacka. Hänger upp den och går sedan in till köket. Jag sätter mig vid köksbordet, han gör detsamma.
-"Alltså Jasmin, jag har gjort bort mig jag vet.. Men att skoja om att du har AIDS är för fan inte okej..Liksom jag höll på att få hjärttillstånd när du sa det.. och sen lägger du bara på.."
Han ser mig rakt in i ögonen. Hur kan han göra det? Efter det han har ställt till med.
-"Alltså har du inget att säga eller?" säger han.
-" Jo Elias, jag har mycket att säga fakdiskt.."
Jag sätter mig ordentligt på stolen och sedan börjar jag berätta allt som har hänt. Från när vi skilldes åt i skogen tills jag hamnade i sjukhus. Jag berättar allting i detaljer. Jag vill att han ska veta det. Jag vill att han ska känna sig skyldig. Han är den som är skyldig till min död. När jag har berättat klart allting lutar jag mig bakåt i stolen och sluter ögonen. Jag hör hur han gråter tyst. Jag hör hur hans andetag blir tyngre och tyngre. Jag öppnar ögonen och ser Elias på ett sätt jag aldrig har sett honom förut. Jag tycker synd om honom. Plötsligt känner jag att jag inte kan hata honom. Jag har varit med honom i fyra år. Jag har delat allting med honom. Han har lyssnat på mig och alltid funnits där för mig. Alla kommer ju dö.. Förr eller senare. Så jag ska njuta den sista tiden med honom. Nu gråter han högt. Han nästan skriker.
-"Elias gråt inte..Det är inte ditt fel!"
-" Är det inte? Allting är mitt fel. Allting! Jasmin jag kan inte se dig i ögonen efter allt jag har ställt till med. Varför gick jag inte efter dig. Varför är jag så dum! Varför tänker jag inte alls! Hur kunde jag? Hur kan du säga att allt detta inte är mitt fel?" Skriker han.
Jag känner hur jag blir tårögd. Jag känner hur jag får en stor klump i halsen. Men jag kan inte ro för det. Jag älskar honom för mycket.. Jag måste förlåta honom.
-"Elias , se mig i ögonen. Jag förlåter dig. Jag älskar dig!".
Han ställer sig upp och sjuter undan stolen kommer fram till mig och kramar om mig. "Förlåt" säger han samtidigt som han kysser mig. Vi står där ett tag och håller om varandra. Efter att tag går vi upp till mitt rum och lägger oss på sängen. Jag ligger i hans famn och han smeker min kind. "Är du rädd?" frågar han.
-"Jag vet inte". Svarar jag.
Efter ett tag somnar vi båda två.
Tre vecka senare.
Mamma går fram och tillbaka i korridoren. Lite då och då tittar hon på mig och ler mot mig. Elias sitter bredvid mig och läser i en tidning. Vi väntar på våran tur. Jag ska bli undersökt idag. Vi ska se hur jag mår.
"Jasmin Tehrani" ropar en sköterska. Jag ställer mig upp och följer efter henne in till doktorns rum. Mamma och Elias sitter kvar.
-"Hej Jasmin, hur mår du?"
-"Bra" svarar jag och sätter mig ner på en stol framför doktorn.
Han gör några undersökningar på mig. Han ställer mig ett antal frågor och sedan tar han några prover.
-"Då var vi klara" säger han med ett suck.
-"Jo Doktorn.."
-"Ja Jasmin?"
-"Hur..hur lång tid har jag kvar?"
-"Jag kan inte svara på det Jasmin.. Det är olika.."
Jag nickar och går sedan ut mot mamma och Elias. Doktorn kommer efter.
Han och mamma går in till hans kontor och efter ett tag kommer mamma ut igen. Hon är tårögd, jag kan se det.. Fast hon försöker dölja det med ett falsk leende på läpparna säger hon :"kom vi åker hem nu". Elias ställer sig upp ur stolen och tar min hand. Vi går ut ur sjukhuset och går hemmot. Jag känner mig sjukt trött. När vi kommer hem går jag och lägger mig derekt. Elias bestämmer sig för att göra detsamma. Vi båda somnar. Efter ett tag vaknar jag av att mamma pratar i telefon. Jag vänder mig om och ser Elias sova. Tänk att snart kommer jag inte få se honom.. Den finaste människan på jorden.. Snart kommer jag inte få vara med honom längre. Mina tårar börjar rinna. Jag försöker tysta ner mig själv.. men det är för sent. Elias vaknar. Han tittar på mig. Jag ler mot honom.
-"Jag kommer sakna dig.." säger jag.
-"Sluta, jag kommer alltid vara med dig."
Vi ligger i sängen och kramar om varandra. Men tanken i mitt huvud kommer och går.. Kommer det göra ont? Kommer jag aldrig mer att se någon människa.. Vad kommer hända?
Kommentarer
Trackback
